I åratal har jag tjatat och längtat efter att få flytta till hus eller radhus. Ner på marken med en egen liten täppa. Förra året fick jag äntligen som jag ville. I juni flyttade vi in i radhuslängan. Förra sommaren begränsades mitt trädgårdsarbete till att försöka ta död på alla misskötta ölandstokar som vanprydde vår lilla tomt. Vi tog ju även itu med häcken från helvetet. Sammanfattningsvis kan man väl säga att trädgårdsarbetet gick mest i utrotandets tecken. Denna sommar är det ju då meningen att jag ska få saker att faktiskt överleva.
I skrivande stund har jag vardagsrummet fullt av små krukor där jag sått små frön som ska växa upp till vackra, färgsprakande blommor. Att fylla krukor med jord gick bra. Att peta ner små frön gick också bra. Jag har, märkligt nog, även lyckats vattna alla dessa krukor tillräckligt ofta för att de små fröna kunde börja gro. Nu känner jag att jag närmar mig det kritiska momentet i detta äventyr. Nu är det nämligen dags att plantera ut dessa klena på bebis-plantor för att, lik en förälder som släpper ut sina barn själva för första gången, låta dem få möjlighet att växa sig starka och klara sig på egen hand. Jag är nervös.
När är bästa tidpunkten för detta?
Timing is everything, känner jag.
Om jag sätter ut bebisarna för tidigt kommer dom att chockas svårt i den kalla verklighet vi kallar radhusträdgård. Om jag istället väntar för länge kommer de små plastkrukorna från plantagen att bli för små och trånga och dom stackars plantorna kommer att dö kvävningsdöden.
Det hänger alltså på mig att hitta den rätta tidpunkten, om de stackarna ska ha en chans att överleva.
Pressen, pressen...
Man ser hur de redan nu lutar sig mot ljuset och längtar ut. Men vad vet dom egentligen om vad som väntar där ute?
Redo för verkligheten?
Kan man dricka vin ur kartong kan man väl odla solrosor i en påse?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar