Aldrig trodde jag att jag skulle hamna i en radhuslänga i ytter-ytterförort (vad annars kan man kalla en kommun där var tredje innevånare är en häst?). Aldrig trodde jag att jag skulle sticka huvudet över staketet och bjuda in grannen, som påtar i sin perfekta trädgård, på kaffe och bananpaj. Aldrig trodde jag att jag skulle njuta av att min lilla trädgård invaderas av främmande ungar som har upptäckt att vår studsmatta har bäst studs i området.
Ändå är det just så det har blivit. Och jag trivs som fan. Jag vill bo i ett område där alla vet vad mina barn heter, när dom ska gå och lägga sig och huruvida dom har någon allergi. Jag njuter av varje boll som kommer farande över grannens patetiska häck och krossar mina plantbebisar, varje snedskjuten badmintonboll och varje misslyckat frisbeekast som hamnar på min tomt.
I måndags när jag kom hem från jobbet möttes jag av gårdens alla ungar i alla åldrar som sprang runt och lekte tjuv och polis/burken (det berodde på vem man frågade). Känslan när jag såg Filuren och Filoran springa sig svettiga och leka sig smutsiga på just det sätt barn ska få göra, var oslagbar. Då visste jag att vi gjorde rätt som lämnade lägenheten för radhuslängan. Radhus is da shit.
Åh, vad jag blir glad av att läsa ditt inlägg!
SvaraRadera