Årets julklapp?

Anna Anka hyr en dvärg till jul. Hon påstår att det är för barnen, men jag undrar jag... Det verkar troligare att det är en julklapp till maken, för att få honom att känna sig  lite mindre kort?
Undrar vem jag skulle hyra till mig själv i julklapp för att få mig själv att må lite bättre?

Förstaadventsfunderingar

I dag är en sådan där dag då jag konstaterar att mycket hinner hända under ett år. För ett år sedan mådde jag skit. Jag var fetare än någonsin och deprimerad, utan att ens förstå det. Vi bodde i en lägenhet 5 våningar över marken och trodde att vi skulle bli kvar där.
I dag har jag tappat 19 kg sedan dess. Jag mår bra och vi bor på marken i vårt alldeles egna (eller bankens om man ska vara petig men det tycker jag bara är trist) 70-tals palats.

Jag mår så bra efter operationen. Jag kan äta nästan vad jag vill och jag känner en frihet i förhållande till maten som jag aldrig känt i vuxen ålder. Jag har kontroll utan att kämpa. Jag avskyr mig själv lite mindre för varje vecka som går. Sedan operationsdagen har jag nu gått ner 13.3 kg.

Jag tog tidigt beslutet att vara öppen med min operation. Jag har så länge skämts så mycket för mig själv och min kropp att jag kände att det var viktig för mig att våga vara ärlig och prata om det jag går igenom. Det har jag inte ångrat. Jag har fått uteslutande positiva reaktioner och värme och stöd från personer jag inte alls förväntat mig det av. Jag har även fått ta del av människors berättelser om sin egen, eller någon närståendes, viktkamp. Många har någon som dom önskar vågade ta steget till operation och jag får många frågor om hur det fungerar och hur det känns.

Jag ha även återfått kontakten med en underbart bitchig piraya (ja, jag menar dig!) jag hade så roligt med på komvux för många år sedan.

Nu ska jag sluta dravla här och se till att få upp stjärnorna och stakarna innan familjen kommer hem!

Test

Varför kan jag inte få bild och text i samma inlägg från telefonen?

Skickat från min iPhone

Fredagsmys

Är jag redo?

Det är ju nu det börjar, egentligen. Livet som opad. Det är nu jag ska klara min vardag och mitt matintag i skarp läge. Jag är orolig att orken ska tryta. Att jag inte har någon uthållighet längre. Det är väl något jag får låta ta lite tid, antar jag.
I morgon är det hard-core på jobbet. Ett LVM. Jag har bara gjort det en gång tidigare men jag får hjälp av en superkompetent kollega, så det kommer att gå bra. Men det kommer att bli intensivt. Det är mycket som ska skrivas och det är viktigt att det blir rätt. Men, det är samtidigt kul och utmanade. Jag hoppas att jag orkar, bara.
Dags att börja träna, tror jag. Jag behöver jobba upp lite kondis efter min månad av konvalecens.

Verkligheten kommer krypande

På torsdag börjar jag jobba igen. Jag var sjukskriven veckan ut, men det är lite krisigt på jobbet och jag känner mig pigg nog att gå tillbaks ett par dagar tidigare. Dessutom kan det vara en bra mjukstart med två-dagarsvecka.
Jag äter nu mer eller mindre normalt. Att purea maten har jag i princip hoppat över och det går bra. Jag är dock väldigt noga med att tugga ordentligt. Den första finn-chrispen smakade himelskt.
Det känns bra att veta att jag klarar att äta nu när jag ska tillbaks till jobbet. Det blir till att ladda med rejält med mat att ta med.
Nu är jag lite bekymrad över att inte ha fått någon vaccination. Jag väntade, därför att jag tänkte att det var dumt att vaccinera mig när jag var nyopad, och nu verkar det inte finnas en enda lite dos kvar åt mig. Jag funderar på att ringa vårdcentralen och kolla om dom kan spara en dos till mig eftersom jag tillhör en riskgrupp.
I morse släpade jag mig upp tillsammans med övriga familjen. Ett försök att återfå normal dygnsrytm. Jag märker dock att jag har ett mycker större sömnbehov än normalt. Jag antar att det är kroppen som behöver vila för att kunna läka ordentligt.
10,6 kg har jag nu gått ned. Det är helt fantastiskt skönt! Jag rör mig lättare och jeansen som jag tidigare knappt kunde knäppa är nu sköna i midjan som mysbyxor. Trist att jag ärvt min mammas platt-rumpa. Allt glider neeeeeer.
Jag har även märkt att jag inte längre behöver kränga av mig bilen när jag ska kliva ur. Härligt!

En nytvättad mp3.

Jag känner en kille som bittert kommer ångra att han inte kollade igenom fickorna på byxorna innan han slängde dom i tvätten. Samma kille kommer även se till att hans ömma moder ångrar att ínte HON gick igenom hans fickor innan hon slängde byxorna i tvättmaskinen.

Bättre och bättre....

Jag märker en enorm skillnad nu när jag gått över till mer fast föda.
I morse prövade jag att äta äggröra. Det gick bra och var underbart gott!
Jag har mycket mer energi nu och jag känner livsandarna återvända.
Nu går jag in i sista sjukskrivningsveckan och det är verkligen skönt att återfå lite energi.

Halleluja!

Jag har just intagit en underbar måltid bestående av gaffelmosad ugnsbakad lax och potatismos. Jag stod inte ut med sopporna längre och bestämde mig för att börja pröva purekosten redan nu. Jag har hittills prövat: havregrynsgröt (där jag smulat grynen med fingrarna), barnmatsburk (det var så äckligt att jag rodnade av skam över att jag inte gjorde egen barnmat till barnen när det begav sig), mosad banan och så lax med mos. Det är underbart att få äta något som i alla fall påminner om riktig mat!
Jag är väldigt försiktig, men hittills har det gått bra.
Batteriet i vågen är slut, men jag har nog gått ner 10 kg nu. Byxorna hasar ner och jag inser att nya underkläder är ett måste. Häromdagen gled mormorstrosorna ner och la sig i en mycket obekväm hög i skrevet när jag gick på ICA. Inte liksom läge att börja gräva i jeansen i kön till kassan. Det skulle nog anses som ofint, till och med här i Vallentuna.
I dag är B och fiskar. För en gång skull låtsades jag tillräckligt intresserad för att fråga var någonstans. Tyvärr har jag glömt svaret. Han har i alla fall lovat att komma hem i kväll, och det räcker för mig.
Jag och barnen ska åka till Sollentuna och hämta Filorans bästis som ska sova över. Jag misstänker att kvällen kommer gå i fnittrandets tecken.

Living on the edge

Jag har nu slutat sila sopporna jag mixar. Det går bra. Jag känner ingen skillnad i magen. Däremot känner jag skillnad så till vida att jag märker att jag får i mig mer näring. Jag är mättare och piggare och lite, lite mindre gnällig.
I dag har jag röjt här hemma, samtidigt som jag lyssnat på ett gäng sommarpratares pod-castsändningar. Har jag sagt att jag älskar min Iphone?