Instant Sangria

Den är så god att jag inte hann fota den innan den tog slut.

Gör så här:

Ta ett vinglas, gärna modell balja.

lägg i två, tre skivor citron och lika många skivor apelsin

släng ner ett gäng isbitar

häll på ett hyfsat rödvin och lika mycket fruktsoda

KLART!

På äventyr i Uppsala

Semesterfirandet fortsätter.

"Jag är för vacker för att bli träffad!"

Deklarerade Filuren 10 sekunden innan den stenhårda bollen träffade hans näsa.

Så här firar vi semester

Killarna på grönbete.

Det tog några minuter innan dom upptäckte hur man slet sig ur selarna och drog till skogs.

Bad med och utan puffar

En ståtlig solros

Här kommer det zuccini i min lilla låda

och klematis. Jag är lite nöjd över att jag detta år lyckats med att få en hel del att växa i den lilla täppan.

Den här pajen orsakade nära nog världskrig då det visade sig att Filuren inte gillar bananpaj och att jag, genom att tillverka denna styggelse till bakverk, kvalificerat mig som den värsta mamman som någonsin existerat. Vi andra tyckte att den var god.

Pajintermezzot glömdes dock snabbt bort när männen i mitt liv försjönk in i Marios underbara värld

Trist när pappa lägger beslag på ens bästa leksak hela tiden.

Back in the hood.

Gjorde ett gästspel i våra gamla kvarter. Jag har tidigare sagt att jag inte saknar något från Sollentuna. I dag upptäckte jag att det gör jag visst. JAG SAKNAR ICA MAXI! Annars är allt bra.

gaaaaaaaaah! Ge mig! Cravings! Vill ha!

Min laptop låter som ett reaplan, har ett batteri som dör innan jag knappt dragit ur sladden och en hel del onämnbart guck under tangentbordet. Den blir så varm att den omöjligt går att ha i knät, och borde därför inte ens få kalla sig en laptop längre. Jag försöker att bromsa, hejda och tala mig själv till rätta. Ändå.... Jag är beredd att gå mycket långt för denna skönhet. Jag kan skuldsätta mig och sälja min svarta själ till självaste el-giganten om jag bara finge lägga tassarna på den här pärlan.

Jag är säker på att vi skulle bli mycket lyckliga tillsammans.

Semester!

Svin Littorin

Sällar mig till skaran som känner behov av att kommentera Svin-Littorin.

Det är svårt att inte uppröras efter att ha sett Littorin sitta med gråten i halsen och beskylla media och dess hetsjakt för sitt val att avgå. Att sitta och snyfta om att han inte är någon stålman och att barnen alltid, alltid går först. Att framställa sig själv som ett offer. Att tala om att det snart inte går att kombinera politiken med att vara en riktigt människa.
Jag undrar om han reflekterat över att kvinnorna han köper (jag utgår självklart i från att det finns fler) är någons barn? Kanske även någons förälder?
Littorin gråter inte för sina barn, han gråter för sig själv. Han värnar inte sin familj, han värnar sig själv och sina behov. Precis som män i hans position alltid satt sig själv och sina behov i främsta rummet.

Ordnung!

Nu är postitblocken lagda i ordning, german style. Jag är redo för semester.

Monstermamma vs moderslös?

Jag känner mig sliten som aldrig förr. Denna vår har varit tuff, minst sagt. Nu ser jag med tillförsikt fram emot fem lediga veckor i familjens sköte. Jag försöker affirmera mig till att bli den lugna, tålmodiga och blida semestermamman jag så gärna skulle vilja vara. Men, om jag känner mig själv rätt så står jag i hallen på måndag morgon kvart i nio och skriker mig hes om att vi har bråttom till simskolan och att den som inte skyndar sig att hitta badkläder och simglasögon kommer att drabbas av någon fånig bestraffning min överkokta hjärna kläckt fram och som jag i alla händelser inte kommer driva igenom.
Jag önskar ganska ofta att jag hade en sådan där minnesförstörarmackapär som Will Smith har i filmen Men In Black. Då skulle jag radera monstermamman ur mina stackars barns minnen och bara lämna kvar resten. Problemet med den lösningen skulle å andra sidan bli att mina barn, med största sannolikhet, skulle växa upp i tron att de aldrig haft någon mamma.

Abstinent

Jaha, vad ska jag göra nu då? Ingen match i kväll heller.
Jag börjar bli orolig för hur jag ska klara mig när VM är över.

Det tar sig

När jag kom hem från jobbet i dag hälsades jag välkommen av denna skönhet.

Fredag! TGIF! Fredagsmyyyyyyyyyys!

Jag hade tänkt skriva ett "guuuuuud vad skönt att det är fredag och att jag bara har en vecka kvar till semestern"-inlägg. Men vem vill läsa det?
Jag har i alla fall somrat till bloggen lite.

Krii: jag utmanar dig och din härliga, men lite sömniga, blogg! Ett inlägg om dagen hela nästa vecka. Är du med?

I mänsklighetens tjänst

Läste en rolig artikel, som jag inte hittar länken till, om hur ångestskapande alla dessa "titta-in-i-mitt-lilla-mysiga-perfekta-liv-där-jag-gör-vardagen-vacker-genom-att-sätta-ekologiska-blommor-från-min-trädgård-i-en-110årig-glasburk-som-jag-ärvt-efter-min-farmor-som-jag-hade-en-nära-och-kär-relation-till"- bloggar kan vara.
Därför tänker jag verka för jämnvikt genom att ge lite bilder från min egen vardag. Dom är romantiserade endast genom den lite suddiga, färgade hipstamaticlinsen på min älskade iphone. Detta är något av det som mötte mig när jag klev in i mitt kök strax före halv sex i dag, tillsammans med trötta och hungriga barn:

På bilden syns inte alla smulorna som legat och mognat i solen sedan frukost. Lägg däremot gärna märke till hur vi fullbordar bilden av kaos genom att lämna luckorna till köksskåpen öppna.

Snart byter jag vy

Bara sex arbetsdagar kvar...