Jag känner mig sliten som aldrig förr. Denna vår har varit tuff, minst sagt. Nu ser jag med tillförsikt fram emot fem lediga veckor i familjens sköte. Jag försöker affirmera mig till att bli den lugna, tålmodiga och blida semestermamman jag så gärna skulle vilja vara. Men, om jag känner mig själv rätt så står jag i hallen på måndag morgon kvart i nio och skriker mig hes om att vi har bråttom till simskolan och att den som inte skyndar sig att hitta badkläder och simglasögon kommer att drabbas av någon fånig bestraffning min överkokta hjärna kläckt fram och som jag i alla händelser inte kommer driva igenom.
Jag önskar ganska ofta att jag hade en sådan där minnesförstörarmackapär som Will Smith har i filmen Men In Black. Då skulle jag radera monstermamman ur mina stackars barns minnen och bara lämna kvar resten. Problemet med den lösningen skulle å andra sidan bli att mina barn, med största sannolikhet, skulle växa upp i tron att de aldrig haft någon mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar