Metoden som religion?

Nyss hemkommer efter en heldag om MI (motiverande intervju) kan jag inte låta bli att reflektera över detta med metoder. Metoder kan ju, i viss mån, jämföras med religioner. Man köper ett färdigt paket med guider och riktlinjer att hålla sig till vid varje givet tillfälle.
Det finns något så oerhört tilltalande över tanken att varje fråga har ett svar. Det är en trygghet och en säkerhet. Om det ändå skulle gå åt helvete så är det ju inte heller enbart mitt fel. Det är ju inte jag som uppfunnit METODEN. När vi om 15 år skrattar åt våra MI-sessioner så är det ju inte oss själva, utan METODEN, vi skrattar år. "Tänk vad tokig man var på den tiden".

Fråga: "vad ska jag göra när jag ställs inför detta problemet?"
Svar: "Du ska göra så här: ....."
Fråga: "men kan jag inte göra så här istället?"
Svar: "Det kan du, MEN om du vill vara trogen METODEN så ska du göra så här...."
Skönt, eller hur?

Jag tror jag har hittat en ny hjälte

word

Radhus is da shit.

Aldrig trodde jag att jag skulle hamna i en radhuslänga i ytter-ytterförort (vad annars kan man kalla en kommun där var tredje innevånare är en häst?). Aldrig trodde jag att jag skulle sticka huvudet över staketet och bjuda in grannen, som påtar i sin perfekta trädgård, på kaffe och bananpaj. Aldrig trodde jag att jag skulle njuta av att min lilla trädgård invaderas av främmande ungar som har upptäckt att vår studsmatta har bäst studs i området.
Ändå är det just så det har blivit. Och jag trivs som fan. Jag vill bo i ett område där alla vet vad mina barn heter, när dom ska gå och lägga sig och huruvida dom har någon allergi. Jag njuter av varje boll som kommer farande över grannens patetiska häck och krossar mina plantbebisar, varje snedskjuten badmintonboll och varje misslyckat frisbeekast som hamnar på min tomt.
I måndags när jag kom hem från jobbet möttes jag av gårdens alla ungar i alla åldrar som sprang runt och lekte tjuv och polis/burken (det berodde på vem man frågade). Känslan när jag såg Filuren och Filoran springa sig svettiga och leka sig smutsiga på just det sätt barn ska få göra, var oslagbar. Då visste jag att vi gjorde rätt som lämnade lägenheten för radhuslängan. Radhus is da shit.

Längtar hem

Sitter på kontoret och längtar hem. Vill hinna sitt en liten, liten stund i solen och njuta innan den försvinner bakom jättetallen på baksidan.
Det är inte så dumt att längta hem, när jag tänker efter.

Kategori: äckel i hallen

Hittade en bajskorv under hallbyrån i dag. Hoppas att det var från någon av katterna...

Tulpan i radhusträdgården

Ett arv från tidigare ägare är tulpanerna som dyker upp på
oväntade ställen.

Typiskt

Precis vad jag inte behöver.

Upp till bevis!

I åratal har jag tjatat och längtat efter att få flytta till hus eller radhus. Ner på marken med en egen liten täppa. Förra året fick jag äntligen som jag ville. I juni flyttade vi in i radhuslängan. Förra sommaren begränsades mitt trädgårdsarbete till att försöka ta död på alla misskötta ölandstokar som vanprydde vår lilla tomt. Vi tog ju även itu med häcken från helvetet. Sammanfattningsvis kan man väl säga att trädgårdsarbetet gick mest i utrotandets tecken. Denna sommar är det ju då meningen att jag ska få saker att faktiskt överleva.
I skrivande stund har jag vardagsrummet fullt av små krukor där jag sått små frön som ska växa upp till vackra, färgsprakande blommor. Att fylla krukor med jord gick bra. Att peta ner små frön gick också bra. Jag har, märkligt nog, även lyckats vattna alla dessa krukor tillräckligt ofta för att de små fröna kunde börja gro. Nu känner jag att jag närmar mig det kritiska momentet i detta äventyr. Nu är det nämligen dags att plantera ut dessa klena på bebis-plantor för att, lik en förälder som släpper ut sina barn själva för första gången, låta dem få möjlighet att växa sig starka och klara sig på egen hand. Jag är nervös.
När är bästa tidpunkten för detta?
Timing is everything, känner jag.
Om jag sätter ut bebisarna för tidigt kommer dom att chockas svårt i den kalla verklighet vi kallar radhusträdgård. Om jag istället väntar för länge kommer de små plastkrukorna från plantagen att bli för små och trånga och dom stackars plantorna kommer att dö kvävningsdöden.
Det hänger alltså på mig att hitta den rätta tidpunkten, om de stackarna ska ha en chans att överleva.
Pressen, pressen...

Man ser hur de redan nu lutar sig mot ljuset och längtar ut. Men vad vet dom egentligen om vad som väntar där ute?

Redo för verkligheten?

Kan man dricka vin ur kartong kan man väl odla solrosor i en påse?

så, vad hittar vi väl här?

En försummad liten smula av cyberrymden. Jag tror jag skulle behöva komma igång och skriva lite. Vara lite mer kreativ.
Just nu är livet jobb, barn, jobb, barn, jobb, barn, lite fåfänga försök till trädgårdsarbete, lite facebook och inte mycket mer.

I dag har varit kontrasternas dag på jobbet. Jag önskar jag kunde skriva mer om det jag möter om dagarna och vad det gör med mig och mina kollegor. Det skulle kunna bli en riktigt spännande blogg.
Jag har privilegiet att dagligen tvingas reflektera över etik, moral, grymhet, hopp, frihet och ansvar. Ibland är det tungt, men skratten kommer alltid emellanåt och lättar upp. Tacksamheten över att få arbeta i en grupp där det är tillåtet att skratta är större i dag än andra dagar. Jag har blivit påmind om att alla inte har det lika bra som jag.

Jag rensade mobilkameran häromdagen. Här kommer en samlig slumpmässigt utvalda bilder ur mitt lilla liv:

Filuren bakar rulltårta

Filuran spelar sin första konsert

Jag längtar efter årets första rabarber