Hur mycket av all stress man upplever har man skapat helt själv, undrar jag i dag?
Under eftermiddagens viktiga möte satt jag och sneglade på klockan och irriterade ihjäl mig över att vissa mötesdeltagare använde omotiverat många ord så snart dom skulle förklara något. Jag blev mer och mer stressad. Deon gav upp fullständigt och jag höll armbågarna tätt intill kroppen för att slippa svettringsskammen.
Äntligen tog evighetsmötet slut! Jag rusade iväg, insåg att jag glömt mobilen på jobbet, hann inte hämta, sprang till bilen, hamnade i ett köhelvete, gjorde en u-sväng, tog en omväg, gasade mellan fartkameror, äntligen framme, parkera bilen, småspringa (så där töntigt som bara kvinnor över 30 kan) till fritids. Pinsamt sen. Denna dag hade jag kommit bra nära jumboplatsen i tävlingen "den som hämtar barnen först vinner". Väl där möts jag av två barn som båda tittar på mig och besviket utbrister: "Neeeeeeeeeej! Varför kommer du redan?!" Fritidspedagogen ser min min och bjuder på en apelsinklyfta som tröst.
Ja, varför kom jag redan? Varför kunde jag inte slappna av i vetskapen att min barn har det mycket bra på fritids under eftermiddagen? Vem blir hjälpt av att jag stressar ihjäl mig till den grad att jag till och med luktar stress? Inte barnen. Inte jag.
Så, nu har jag fattat ett beslut. Vi utökar tiden på fritids med en halvtimma per dag. I stället tar jag en dag varannan vecka då jag försöker sluta riktigt tidigt så vi faktiskt hinner umgås lite. Som det är nu stressar jag ihjäl mig för att vinna en halvtimma här och där. En halvtimma som ändå förstörs av min stress. Jag är inte direkt en avslappnad och glad mamma efter en eftermiddag som i dag.
Nu ska jag bara försöka att inte hetsa upp mig över det faktum att det tagit mig pinsamt lång tid att inse något så simpelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar