Två veckor senare

Jaha. Nu har det gått två veckor sedan operationen. Kanske dags för en lägesrapport?
Att bara äta flytande kost var väldigt mycket jobbigare än jag förutsåg. Det är tur att jag har möjlighet att vara hemma och sjukskriven, annars hade det aldrig fungerat. Jag är inte hungrig men jag känner mig väldigt otillfredsställd och längtar efter att få äta riktig mat. Nu har jag klarat halva sopperioden och kan skönja en ljusning.

Jag har ingen smärta och jag mår hyfsat bra. Lite svårt är det att utföra sysslor som kräver att jag böjer mig ned till golvet, men annars går det mesta bra. Jag undviker ju tunga lyft, enl läkarens rekomendation.
Jag är ömsom supertrött, ömsom galet energisk. Det varierar från dag till dag.
Jag har svårt med tålamodet och känne ibland att jag bara vill vara för mig själv. Denna känsla är svår att förena med familjelivet. Den väcker dessutom en massa mamma-skuld, känslor som jag helst skulle slippa.
Jag har gått ned en hel del i vikt. 8 kg både syns och känns. Men samtidigt har jag ju så mycket kvar att gå ned att jag inte riktig kan känna mig glad. Det känns fortfarande som att vägen till någon slags normaltillstånd är utmattande lång.

På den positiva sidan kan nämnas att jag upptäckt att jag har en liten härlig hög med underbara vänner som stöttar och bryr sig.
B är underbar och ger mig all support han kan. Stackaren vågar nästan inte äta, för att jag inte ska bli sugen. I går fick jag säga till på skarpen för att han skulle äta upp blåbärspajen som jag bakade till kollegorna i måndags.

Jag nämde i något annat inlägg att jag har en hemsk andedräkt. Jag skämtar verkligen inte! Det måste vara någon reaktion i kroppen på viktminskningen eller kosten eller vad det nu är. Jag luktar så illa ut munnen att jag knappt står ut med mig själv. Tandborsten går varm och jag våga knappt prata med folk om jag inte är nyborstad. Jag hoppas verkligen att detta går över. Snart!