Torsdagsdravel

Sitter med datorn i knät i soffan. Jag har jobbat, hämtat barn, lagt in en tvätt, sorterat 60 liter smutstvätt, fläkt upp en kyckling (på ett sätt som oroande nog gav mig oanständiga associationer) och masserat den samma med smör och kryddor, tömt diskmaskinen, fyllt diskmaskinen, matat katterna och öppnat posten.
Nu står porr-kycklingen i ugnen och doftar frestelser. Snart ska jag skala potatis och fixa sallad.
Det är ett upphetsande liv man lever, sanna mina ord.

Killarna och katterna

aj aj aj

I går fick jag ont i magen, eller var det ryggen? Sedan dom rotade runt och drog om tarmarna är jag inte längre säker på vad som är vad. Jag hade så ont i går att jag till slut letade fram mina citodon jag fick efter operationen och gick till sängs. Somnade 7 med kläder på. Vaknade halv 12, klädde av mig och somnade om. I dag har jag lika ont. Jag hoppas att jag kan få en akuttid hos läkaren.
Misstänker att det kan vara en UVI som vandrat upp i njurarna som ställer till det.
Jag har inte ett dugg tid att vara sjuk i dag. Skulle upp i utskott med ett ärende och sedan ha ett gäng viktiga besök. Ja, ja det är bara att gilla läget.
Tur att kollegan K är tillbaks från ledighet och kan hjälpa mig att styra upp.

På glid

Jaha, så har man klarat av sin första dikeskörning.
Det hela var mycket odramatiskt. Ett möte på en smal landsväg, håll till höger, och så satt jag där. Gentlemannen jag skulle bereda plats för stannade genast för att hjälpa till. Efter några minuter kom ytterligare en vänlig man från andra hållet och mitt i alltihop en promenerande ung herre, i gymnastikskor, som så ut att ha rymt från något ensligt behandlingshem.
Dom var mycket hjälpsamma och entusiastiska, alla tre. Dom ropade instruktioner till mig: "fullt rattutslag till vänster!" "Backa!" "Vrid ratten åt höger!" Det blev bara lite pinsamt när dom utbytte menande blickar efter att jag svarat nekande på samtliga frågor som handlade om huruvida jag hade några praktiska ting, typ bogserlina eller spade i bilen.
Men där och då, i ett dike på Vallentunas landsbygd, tog jag gärna på mig rollen som den klantiga kvinnan som bevisligen bara kan köra marginellt bättre än en höna (och detta endast därför att mina ben når pedalerna om jag skjuter fram sätet tillräckligt). Männen tog rollerna som räddare i nöden, väl utrustade med lika delar hjärnor och muskler. Dom funderade, överlade, knuffade, puffade och ropade tydliga, lättfattliga, instruktioner till hönan i bilen (jag misstänker att dom alla tre var närmare bekant med hönor och deras bristande förmågor sedan tidigare). Jag vred ratten åt ena hållet, jag vred åt andra hållet, jag kom till slut på att det går bättre om jag lägger i en växel innan jag gasar och jag kom upp på den lilla lilla hala vägen igen.

Ett lagom långt äventyr, en lagom kall vinterdag i ett underbart vinterlandskap.

Söndagssöndag igen!

Under året tycker jag att veckorna mest består av måndagar och fredagar. Allt där emellan är som ett töcken. Nu, under helgerna, känner jag att det är söndagarna som utmärker sig. Söndagarna som ställer krav på förberedelser inför den vardag som obönhörligen kommer, samtidigt som det ska reflekteras över den lediga tid som varit. Har vi spenderat den väl? Har barnen fått tillräckligt med det som barn ska få när dom har jullov? Har vi vuxna fått tillräckligt av det vuxna behöver för att orka ännu ett år av jobb, matlagning, städning, uppfostran, renovering och IKEA-trippar?
Efter jul- och nyårshelgerna, detta år, känner jag mig mycket nöjd. Vi har hållit två större gästabud i radhuset och det har varit härligt. Jag tivngade mig själv att inte blir stressad och få prestationsångest över matlagning, inredning och städning. Folket fick ta det som det var, och det gick ju riktigt bra.
Barnen fick lång-ledigt med hjälp av mormor och morfar som bjöd hem till nya bäddsoffan. Det märks att det varit skönt för kidsen att ha en längre ledighet. Dom har fått en välbehövlig paus från stress och bråk om bortappade vantar/hjälmar/byxor/mössor. I morgon är det fritids igen. På med termobrallerna och håll i vanten för guds skull!
Vi börjar jobba. Men det få vara ok. Det är ändå en mjukvecka med röd dag mitt i. Som en reklampaus mitt i filmen.

Söndagarnas söndag

I dag har vi haft en livet-före-barn-slappar-dag. Kollat på tv och film hela dagen. Ätit framför tvn (oh ljuva lyx) och betett oss som två ansvarslösa ungdomar. Det har varit underbart!
I morgon börjar jag jobba och jag misstänker att jag kommer ha alldeles för mycket att göra. Barnen är hos mormor och morfar några dagar. Dom ringde just och frågade vad vi gjort i dag. Eftersom jag inte ville berätta sanningen, vände jag snabbt samtalet och frågade istället vad dom hade gjort. Dom hade åkt stjärtlapp och tittat på film och läst och ätit både lunch och middag (det lyckas vi inte alltid med här i radhuset när vi har långledigt) och skulle nu äta upp sitt godis. Dom var med andra ord hemskt nöjda med sin lilla semester.

Jag har ringt runt och försökt planera nyårsmaten, men vi verkar ha svårt att bestämma oss. Hummer, oxfilé, meze? Själv är jag för plockmat. Jag får ju inte plats med så mycket och gillar bäst när jag får plocka lite av det jag helst vill ha. En utav fördelarna med att vara opererad: jag behöver inte äta det jag inte vill ha. Jag har den perfekta ursäkten att bara ta det gottaste. Hur som helst så kommer det att bli en trevlig nyårsafton och mätta blir vi garanterat.

Annandagen, eller en annan dag?

I går var det kollektiv jul-koma i radhuset. Barnen sprang runt i pyjamas och nya morgonrockar hela dagen. I stället för mat åts det kakor och godis. Jag åkte och handlade i mysbyxor med gårdagens smink på kinderna, á la Alice Cooper. Julklappstester gjordes med en ständig bakgrundsmatta av familjefilmer producerade i det stora landet i väster. Det kändes mycket symboliskt att under tiden allt detta pågick i radhuset, smälte vårt vackra julvinterland bort. Kvar finns nu, den mer traditionella, sörjan.

I dag är det dock en annan dag och vi går in i julfirandets andra akt. Vi ska till B:s föräldrar för att äta mer julmat och öppna fler klappar. Efter festligheterna lämnar vi barnen hos mina föräldrar. Där stannar dom till på tisdag. Det kommer bli tyst och tomt och ganska skönt..

Under tiden jobbar vi och samlar vi krafter till nyårsfirandet, som även det går av stapeln här i radhuset. Vi blir tre familjer och alla ska sova över. Antingen måste vi vara beredda att ge gästerna så pass mycket att dricka att dom inte bryr sig om dom sover på golvet, eller så får vi investera i den där bäddsoffan vi inte tyckt oss haft råd med. Det blir troligen billigare att köpa sprit än soffa. Det är trots allt trötta föräldrar vi har att göra med, så det lär inte krävas några större mängder alkohol för att få våra lutande golv att se inbjudande ut.

Jag ser fram emot nyår. Om vi har tur så tar vår vän, den framgångsrika mäklaren, med sig lite äkta champange hon fått av kunder men inte har vett att uppskatta.

Det ser ut att kunna bli ett riktigt trevligt nyårsfirande som en passande start till, vad jag tror och hoppas, kommer bli ett bra 2010.

Dags att skotta?

Dags för kalas!

Ingen jul i år?

Jag har bott i detta land i 38 år. Varför kan jag inte vänja mig? Jag blir lika skakad varje gång kylan kommer. Vad hade jag väntat mig? Visserligen har vi förstört miljön så att det bli något varmare för varje år som går, men jag har svårt att tro att Sverige kommer få medelhavsklimat någon gång under min livstid.
"Oj! Det är kallt! Var är alla fleecetröjor, mössor, vantar, halsdukar?
Mäh, det är ju frost på bilrutorna! Det hade jag inte räknat med när jag lugnt satt och drack mitt morgonkaffe. Nu kommer det inte finnas en enda parkeringsplats kvar i hela j-a Väsby när jag kommer fram."
Man kan undra hur många år det tar innan jag lär mig?

Jag är en dålig mor. Jag vet att det är något man bara säger för att andra ska säga att "så farligt är det väl inte". Men jag ÄR en dålig mor. I går var det den första december och jag hade inte haft en tanke på att införskaffa någon julkalender. Efter förra årets paket-kalender-fiasko hade jag bestämt mig för en chokladkalender per barn. Choklad är alltid kul och bitarna är lika stora och det borde rimligtvis inte finnas något att bråka om om man har varsin chokladkalender. Tv-kalender kommer jag aldrig mer att köpa. När jag var liten var det något spännande att få öppna en lucka i en bit kartong för att hitta en bild. Mina barn har nintendo, playstation och dator. Dom hajjar inte riktigt grejjen med att öppna en lucka för att (oj oj oj vad spännande) se vad någon bestämt sig för att rita där. Men dom hajjar grejjen med choklad. Det har dom verkligen greppat. Gissa hur mycket jag fick skämmas i går när jag glömt införskaffa kalendrar? För att göra saken något värre har jag haft bort adventsljusstaken (den man har levande ljus i) i flytten. Filoran konstaterade dystert att det nog inte skulle bli någon jul över huvudtaget. Jag hade berövat henne tron på julen.
Det måste väl ändå vara själva definitionen på en dålig mor?
För att gottgöra allt hemskt jag utsatt mina barn för, jagade jag bort min trötthetshuvudvärk i bilen (som jag återigen fick skrapa) och meddelade glatt när jag kom fram till skolan att nu skulle vi minsann till centrum och köpa kalendrar! Vi åkte till ICA. Där var dom slut. Vi gick in på coop. Där var dom slut. När dom inte heller fanns på Pressbyrån började även jag tvivla på att det skulle bli någon jul detta år. Till slut hittade vi en liten godis-tobak-tidnings-klock-prydnads-affär som hade chokladkalendrar för 10 kr styck. Jag ville nästan krama den stackars mannen bakom disken. Jag gissar att han aldrig tidigare sett en medelålders kvinna bli så i gasen av chokladkalendrar. Det såg nästan ut som att han ville tala om för mig att chokladen i kalendrarna faktiskt inte var så himla god, egentligen.
När vi kom hem hittade jag även en annan adventsljusstake. Den är superful men jag har pressat ned fyra ljus i den och i kväll ska vi elda det första. Julen kommer även i år. Den blir bara några dagar försenad...