Jaha, så har man klarat av sin första dikeskörning.
Det hela var mycket odramatiskt. Ett möte på en smal landsväg, håll till höger, och så satt jag där. Gentlemannen jag skulle bereda plats för stannade genast för att hjälpa till. Efter några minuter kom ytterligare en vänlig man från andra hållet och mitt i alltihop en promenerande ung herre, i gymnastikskor, som så ut att ha rymt från något ensligt behandlingshem.
Dom var mycket hjälpsamma och entusiastiska, alla tre. Dom ropade instruktioner till mig: "fullt rattutslag till vänster!" "Backa!" "Vrid ratten åt höger!" Det blev bara lite pinsamt när dom utbytte menande blickar efter att jag svarat nekande på samtliga frågor som handlade om huruvida jag hade några praktiska ting, typ bogserlina eller spade i bilen.
Men där och då, i ett dike på Vallentunas landsbygd, tog jag gärna på mig rollen som den klantiga kvinnan som bevisligen bara kan köra marginellt bättre än en höna (och detta endast därför att mina ben når pedalerna om jag skjuter fram sätet tillräckligt). Männen tog rollerna som räddare i nöden, väl utrustade med lika delar hjärnor och muskler. Dom funderade, överlade, knuffade, puffade och ropade tydliga, lättfattliga, instruktioner till hönan i bilen (jag misstänker att dom alla tre var närmare bekant med hönor och deras bristande förmågor sedan tidigare). Jag vred ratten åt ena hållet, jag vred åt andra hållet, jag kom till slut på att det går bättre om jag lägger i en växel innan jag gasar och jag kom upp på den lilla lilla hala vägen igen.
Ett lagom långt äventyr, en lagom kall vinterdag i ett underbart vinterlandskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar