Känner mest för att lägga mig på golvet och skrika. Jag.vill.inte.börja.jobba.
Är det nu som uppenbarelsen om hur mitt liv behöver förändras för att bli så där reklamfilmsperfekt ska komma? Eller är det så är livet är? Vardagen kommer och det finns ingenstans att komma undan. Dum dum dum dum......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar